Jag borde ju vara proffs när det gäller temat Konsten att bli gammal, eftersom jag är 83 och ett halvt år gammal. Men så uppfattar jag mig inte. Det gäller delvis frågan om livets mening. Om livet hade en mening skulle vi inte fråga efter den. Är det cyniskt att säga så? Kanske.
I alla händelser valde jag i maj 2003 efter en lyckosamt genomförd radikal prostatektomi att gå i kyrkan i Helgeand i Lund, som en slags tacksägelse och lovsång över mitt mirakulösa tillfrisknande.
Så gör jag fortfarande. Psalmerna o de nytestamentliga texterna är ju väldigt ofta en inövelse i att acceptera döden, kanske i hopp om att få återförenas med min älskade Margareta.
Att lära sig att dö... Var o hur gör man det? I gudstjänsten och i kommunionen?

Ämnet var mkt bra. Intressant att våra läsintressen var så olika. I något enstaka fall väldigt lika.
Bra att man kunde få och ge tips om läsvärda böcker.
Såvitt jag minns var det ingen utom jag som läser poesi. Varken nyare eller äldre. Vad göra? Vet ej.
En diskussionspunkt som intresserar mig är om man skall läsa på originalspråket eller i goda översättningar. Vi var inte ense, åtminstone inte Helena och jag.
Kärleken till boken som fysisk realitet delade vi alla.
Ibland kände jag mig lite utanför. Jag vet att jag pratar för mycket och tar stor plats, liksom min kroppshydda.
Skulle gärna vilja känna till de fullständiga namnen på deltagarna. Det måste väl värden/värdinnan kunna ordna. Eller hur?
Det blir på något vis anonymt om man bara känner vederbörandes förnamn. Som det nu är känner jag bara till Helena Roths namn.
På vägen tillbaka till Lund körde jag vilse. Befann mig plötsligt på väg mot Trelleborg. Det var som hos Hj Gullberg: I en främmande stad. 1928 eller1929.

Ett vindlande men skapande samtal mellan fyra öppna ock ärliga människor.
Ett slag satt vi fast i skillnaden mellan aktivt och passivt skapande. Vid aktivt skapande lämnar man efter sig något: ett smycke, en målning, ett klädesplagg , något du skrivit , osv Passivt skapande skulle då vara att lyssna till musik, att läsa, att tänka ö h t
Själv var jag nog benägen att inte göra alltför stor åtskillnad mellan olika arter av skapande.
Skaparglöden finns inom varje människa. Det är den som gör en människa till något mer än bara en människa.
På något konstigt sätt är skaparkraften genetiskt inprogrammerad i oss. Vi talade om den som jämförbar med andningen. Vi andas tills vi utandas vår sista suck. Jag kände mig vitaliserad och harmonisk efter dessa två timmars samtal.
Pratade jag själv för mycket?

Samtalet utgick från den s k disc-teorin, som jag inte hört talas om tidigare.
Huvudfrågan var: vad för någon slags personlighetstyp är jag? Hur agerar jag gentemot mina medmänniskor?
Själv tyckte jag att det var svårt att ringa in min plats i någon av de fyra boxar som erbjöds.
Samtalet var livligt och otvunget.
Fler borde upptäcka de möjligheter som ChattyMeals erbjuder.
Att under två timmar äta något gott och samtala om ett intressant ämne.